Om man går tillbaka i tiden var det utedass som gällde när man skulle göra sina behov. En vattentoalett var något som ansågs som en lyx, men idag tycker vi att det är en självklarhet. Vi är vana vid att den finns där, och man tänker kanske inte på vad som händer när man spolar. Har man kommunalt avlopp behöver man sällan tänka på det, men när man exempelvis är trött på utedasset i sommarstugan och vill skaffa ett enskilt avlopp där det inte finns möjlighet att ansluta till det kommunala avloppet gäller det att sätta sig in i vad som händer med det man spolar bort.

Avloppsvatten klassas som miljöfarligt, och det ställs höga krav på att man har en godkänd infiltrationsanläggning. För att anlägga en sådan krävs bygglov, och förutom att man måste följa de föreskrifter som finns enligt Miljöbalken kan det även finnas lokala föreskrifter som man måste ta hänsyn till. Om man får bygglov eller ej beror bland annat på markens beskaffenhet, avstånd ner till grundvattennivån och närhet till känsliga vattendrag och till befintliga brunnar.

Infiltrationsanläggningen leder avloppsvatten från wc, bad, dusch, disk och tvätt förbi en slamavskiljare där vattnet filtreras ut i marken. En fördelningsbrunn ser till att vattnet fördelas genom rören, och vattnet sjunker sedan ner genom marklagren och renas genom de mikroorganismer som finns där. Om marken inte naturligt består av lämpligt material kan man behöva göra en markbädd som hjälper vattnet att sjunka ner.

Det är olika faktorer som bestämmer var infiltrationsanläggningen ska ligga, bland annat hur stor plats den tar och att den måste ligga högst 40 meter från uppställningsplats för slamtömningsfordon. Om man inte får plats med den på sin egen tomt kan man även gå utanför tomtgränsen om man har servitut och/eller tillstånd från berörda grannar. Infiltrationsanläggningar har begränsad livstid, och efter 10-15 år avtar funktionen i marken. Man bör kontrollera marken regelbundet efter 10 år, och så småningom kan man behöva byta ut materialet i markbädden.